Browsing Category

Recensioner

Recensioner

En bok jag hoppas ses bland August-nomineringarna

Brorsan är kung Bokomslag Brorsan är kung
Jenny Jägerfeldt
Läsålder 9 till 12
Rabén och Sjögren
September 2016
144
http://www.rabensjogren.se/bocker/Utgiven/2016/Host/jagerfeld_jenny-brorsan_ar_kung-inbunden/

Jag såg mig omkring. Taket var vitt och nästan lika högt som himlen och hölls upp med hjälp av enorma röda stålbalkar. Jag läste på en skylt, svarta bokstäver på vit botten: MALMÖ. Inom mig pirrade något slags bubblig förväntan. För här visste ingen något om mig. Här kunde jag vara precis exakt den jag var.

Boken handlar om Måns som fötts till juridisk flicka, men som egentligen är en pojke. Över sommarlovet följer han med sin mamma till Malmö, en stad där ingen vet något om honom. Här träffar han Mikkel som han genast blir vän med, men efter ett tag tycker Mikkel att Måns inte har varit ärlig mot honom. Även fast Måns känner att han aldrig har varit sig själv, så mycket som nu.

Det är ännu några veckor kvar tills vi får veta vilka som nomineras till Augustpriset, och med tanke på hur barn- och ungdomssläppen sett ut det senaste året tänker jag mig att nomineringskommittén sliter sitt hår hela vägen fram till deadline. Jag har så klart redan femton favoriter, om inte fler, men just nu läser jag Brorsan är kung för Isak och den hoppas jag allt lite extra på.

Isak är så klart för ung för den här boken. Han är fyra och ett halvt och boken riktar sig till en publik som är minst fem år äldre. Men han såg den när den låg framme och när han fick veta att den handlar om Måns som är en flicka utanpå, men en pojke inuti ville han ha den som högläsningsbok. Han funderar själv mycket kring vem som är flicka och vem som är pojke nu. Så med lite modifiering, improvisation och fantasi och ganska många pauser för reflektion, är den här boken en perfekt högläsningsbok, även för lägre åldrar.

Jag läste boken själv, utan att modifiera den, först (jag måste ju veta vad som kommer och vilka bitar jag nog faktiskt måste hoppa över vid högläsningen) och ÅH den är så bra! Och viktig. Om en bok ska delas ut i mellanstadiet för alla barn att läsa, tycker jag verkligen att det här är rätt bok.

Har ni läst något av Jenny Jägerfeld? Om inte: GÖR DET. Hon har redan fått August-priset en gång för Här ligger jag och blöder (2010) och här ligger jag och förstår det. Inte att någon ligger och blöder alltså, utan att Jenny fick priset, för vid mina gudar vad bra hon skriver!

Vill ni gå på nomineringskvällen för Augustpriset förresten? Då kan ni anmäla er till det här.

 

Recensioner

Flickorna av Emma Cline

Flickorna av Emma Cline. Jag KAN INTE SLÄPPA DEN. Vi pratar om den i avsnitt 24 som kom ut i måndags, och då säger jag att den liksom fortsatte växa på mig även efter jag var klar med den. Jag skulle vilja säga ”efter jag hade lagt den åt handlingarna” men banne mig, det har jag ju inte gjort. Under tiden jag läste boken tänkte jag att den nog skulle få en fyra i betyg av mig, men nu, en vecka senare och med den konstant i huvudet, så tycker jag nog att det ör en klockren femma trots allt.

Jag knarkar intervjuer med Emma Cline också. Kanske är det lika mycket henne jag är förtjust i som själva boken? Har jag rent av utvecklat en ny författarcrush? Är det ens okej efter bara en bok?

Nå väl! Titta på intervjun med henne i SVT Babel (finns i SVT Play). Själv ska jag nog ta och beställa hem boken på engelska. Ja, jag måste läsa den på engelska. Så får det bli.

Recensioner

Fader vår av Inger Edelfeldt

13066981_O_1I nästa avsnitt kommer jag inte att prata om Fader vår. Jag försökte, men vi hade teknisk otur vilket i sin tur ledde till att jag blev förvirrad och inte alls gav boken den recension den förtjänar. Så här kommer istället lite av det jag ville säga om den:

Fader vår är Inger Edelfeldts senaste roman. Berättarjaget är Anna. Hon är fyrtio plus, cynisk och alldeles underbar. Jag faller pladask för henne – kanske för att jag ser mig själv i hennes lite sökande men ändå misstänksamma inställning till livet?

Anna har aldrig känt sig som en del av sin egen familj (det har dock jag alltid gjort med min – undantaget puberteten). En ”ständig vittring av falskhet” gjorde henne till ett temperamentsfullt litet barn, som i sitt sökande efter ”sanningen” växer upp och utbildar sig till journalist. Falskheten Anna vittrat visar sig vara en familjehemlighet, som hennes moder förmedlar helt osentimentalt efter faderns död. Annas far är inte hennes biologiska far. Modern vet vem den biologiska fadern är, men har inga planer på att själv söka upp honom utan hänvisar Anna till telefonkatalogen ifall hon är intresserad. ”Du brukar ju vara nyfiken”

Det tar sin tid, men efter ett tag åker Anna till gården Hagbraket utanför Örebro, för att ta reda på vem han är – mannen som troligen är hennes biologiska far (helt säker kan hon ju faktiskt inte vara). Genom samtal med hans grannar växer bilden av en mycket osympatisk man fram, en bild som sedan bekräftas när Anna möter honom. Hon flyr.

Flera år senare råkar Anna ut för en slump (eller ödet?) som gör att hon får upp ögonen för Hagbraket igen. Något förklädd beger hon sig tillbaka. På gården finns numera healern Muni Ra som botar sina besökare med kärleksenergi, ett litet läger med sökande människor i olika format och Vendela. En person, som mest troligt har hittat ett bra sätt att lura till sig pengar, tänker Anna. Cynisk halvvägs in i märgen men ändå öppen för att hitta svar, blir hon förvånad men inte övertygad av vad hon upplever vid besöket. Hon försöker fly och distansera sig från gården igen, men dras hela tiden tillbaka.

Boken är på alla sätt fantastisk. Den är fyndig, lätt att ta till sig och har ett driv som gör att jag hela tiden ”ska bara” när jag läser den. ”Vi måste gå nu Sofia” ”Jag ska bara läsa ut den här sidan!” ”Du sade ju att du skulle laga mat Sofia” ”Jag ska bara läsa ett kapitel till!” ”Sofia, vi har inte fått kontakt med dig på hela dagen” ”JAG SKA BARA LÄSA UT BOKEN LÄMNA MIG I FRED FÖR FAN”.

Boken ställer stora frågor, men gör inte anspråk på de stora svaren (om de nu finns, hör jag boken väsa till mig när jag skriver det här). Att jag är ateist och lagd mer åt det skeptiska hållet kanske bidrog till att jag var lite rädd i början, men trots min inställning tyckte jag mycket om boken. Dels för att den påminner om att även om du själv blir salig på din egen tro (eller icke-tro) så får andra hjälp av att bli saliga på något annat. Dels för att frågan om vem, eller vad, som är en far går som en röd tråd genom berättelsen. Men framförallt tycker jag om boken på grund av Anna. Hennes lite ironiska personlighet ger en fin distans till något som hade blivit svulstigt i fel händer.

Rekommenderar jag boken? Jajamensan! Det är en finurlig och välskriven bok. Om du sedan tar med dig frågorna eller låter dem stanna i romanen, väljer du själv.

 

Recensioner

Tony Cronstam: Snipp och Snopp – Lika eller olika

snipp_snopp_400-500x500

Den här boken, Snipp och Snopp – Lika eller olika? hade helt gått mig förbi, tills jag fick hem ett exemplar. Vi läste, vi gillade, och jag postade en bild på instagram. Det visade sig att jag eventuellt var den enda som faktiskt hade missat den här boken och den var redan n storfavorit hemma hos flera barnfamiljer i min bekantskapskrets. Med all rätt så, för det är faktiskt en himla bra liten bok, om snoppar och snippar och om att vara olika men lika. Och så är den ju superspännande och hemskt fnissframkallande tycker barnen på grund av hallå: SNOPPAR OCH SNIPPOR.

Den är skriven och tecknad av Tony Cronstam, ni vet han som gör Elvis och efter att själva berättelsen är slut (spoiler alert: vi är alla samma, oavsett om vi har snippa eller snopp) så kommer detta extra uppslag som är helt och hållet FANTASTISKT!

imag1279.jpg

Kort och gott: rekommenderas varmt! Nu är det snart dags för detta ex att vandra vidare hem till den andra halvan av En förbannad podd. Morris reaktion på detta var att säga att det tyvärr inte går, för han har tydligen ätit upp den. Ja hopp!

Recensioner

David Safier – Dålig Karma

safier-karmaI avsnitt nummer 11 av podden nämner och avfärdar jag boken Dålig Karma av David Safier, en bok som jag från flera håll hört hur vansinnesrolig den är. Det är den inte. Tillåt mig brodera ut lite mer än vad jag gjorde i podden.

Dålig Karma är en bok om en kvinna skriven av en man som tycker att tjockisskämt är himla roligt. Det tycker inte jag. Jo, jag fattar, det här ska vara en lustig bok om hur jävla strävsamt och trist det är att vara myra eller för all del marsvin i jämförelse med människolivet, och att det kan vara värt att värdesätta det vi har innan vi förlorar det, men alltså, det hade ju varit kul och den faktiskt då hade varit rolig, i alla fall ibland. Men skämten landar ofta platt och ibland är den banne mig rent av provocerande. Jag drog på läpparna några gånger men den där skruvade humorn jag hade läst så mycket om, den fanns liksom inte där. Inte ens lite. Och trots att boken var oerhört lättläst så låg den som en liten och väldigt irriterande stoppkloss i min väska. Jag kände inte för att läsa den, men visst, jag ville ju ändå gärna läsa klart den, för sådan är jag – jag har skitsvårt att lämna en bok som jag väl börjat på. Detta är även mitt stora dilemma med skräckfilmer (som ni vid det här laget vet att jag hatar på grund av extremt mörkrädd), det spelar ingen roll hur nära jag är att kissa på mig eller att jag VET att jag inte kommer kunna sova på en månad (Lex Saw), jag vill ändå veta hur det slutar. Nu var ju inte Dålig Karma mardrömsinducerande på just det sättet, men nog fasiken låg jag sömnlös i någon timme efter jag hade läst klart den, i vredesmod över att jag slösat lästid på den över huvud taget.

Så nej. Jag rekommenderar inte Dålig Karma. Läs något annat istället. Typ TV-tablån.