Övrigt

Lilla Augustpriset – intervju med Sigrid Nikka

Sigrid Nikka är nominerad för texten Då rallarrosen blommar – en text som luktar svagt av blommor, kärlek och längtan. Du kan läsa hennes bidrag och rösta fram till och med måndagen den 21 november här!

Juryns motivering

sigrid-nikka-foto-privat_kvadratDå rallarrosen blommar är en finstämd berättelse som lågmält och trovärdigt låter oss följa en kvinnas oväntade uppbrott under en svunnen tid. Där finns också kärleken till Tom kantad av oro och vånda i en vardag där tidens gång är påtaglig. En välskriven text med vacker gestaltning, rytmiskt språk och omvälvande känslor.

 

 

De tre första meningarna i texten:
”Saker ändras. Hon hade aldrig riktigt accepterat det, inte förrän han blev ett evigt bevis på det. Ett bevis som inte ens hon kunde förneka.” Hela texten samt möjlighet att rösta finns här!

Vad är du förbannad på just nu?
På huvudvärk, just nu sådär i stunden. Men annars är jag förbannad på den där känslan av maktlöshet som kommer och går, vilket i sin tur bottnar i att jag är förbannad på att det stundvis känns som att världen går oerhört, oerhört fort och att så mycket ont, tungt och jobbigt har hänt i den på väldigt kort tid, med väldigt lite gjort för att ändra på det. Men jag tror det är bra att vara förbannad då, det är definitivt bättre än att vältra sig i känslan av maktlöshet, att vara förbannad tror jag kan innebära handlingskraft. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

 Hur föddes idén till din text?
Jag hade en kurs i skrivande där vår sista uppgift var att skriva en text baserad på en dikt. Jag fastnade direkt för Eeva Kilpis ”Säg till om jag stör”, den grep mig oerhört. Både det där med att själva existensen rubbas och hennes finlandsklingande namn, det drog mig i tankarna till Tornedalen och där kom de reflektioner jag haft om tid upp. Sedan formades texten efter hand och färgades till en kärlekshistoria, dels av de känslor jag har för Tornedalen och Hedenäset – den vackraste platsen på jorden – och dels av den mängd människor som har stigit in i mitt liv den senaste tiden och verkligen helt fullkomligt och absolut välkommet, som Kilpi uttryckte det så vackert, har rubbat min existens.

 Vad är svårast med att skriva? Vilka fallgropar stöter du på och hur tar du dig ur dem?
Att redigera, utan tvekan. När jag skriver så låter jag bara allt flyta på, jag skriver bara det första jag tänker och reflekterar sällan i stunden. Sen kommer den mycket tråkigare punkten då jag ska sitta och redigera och framförallt ta bort delar av texterna. Det är definitivt det svåraste i skrivprocessen, jag har svårt att hitta vad som är det där riktigt bra men kanske ännu svårare att identifiera det som är överflödigt. Att få ett annat perspektiv hjälper alltid, men när man bearbetar den själv så handlar det mycket om att läsa om och om igen. Det mest insiktsfulla når man nog när det känns som skarpt läge, första gången man läser igenom efter att ha skrivit och sista gången innan man skickar in texten, vart nu än det är. Man är som mest självkritisk då. Men just för det jag har skrivit i skolan så har lärare varit till stor hjälp, inte minst för Då rallarrosen blommar. Den respons jag fick från min lärare var inte bara enorm motivation men också underbar feedback. Jag fick höra både vad det var som fäste sig hos henne och vad som kändes överflödigt och det gör bearbetandet mycket, mycket lättare.

 Varifrån hämtar du din inspiration? Musik? Andra författare? Livet?
Alla tre, på olika sätt! Jag tror att vi skriver om det vi upplever och känner. Kanske inte direkt, kanske inte rent konkret, men jag tror att skrivandet kommer från passion och passion kommer ifrån starka känslor. Tankarna är grunden och sedan byggs det vidare genom att inspireras av andra författares teman och stil. Det är därför jag alltid kommer att vidhålla att skrivandet börjar i läsandet, det är i efterliknandet vi börjar bygga vår egen stil. Det är när vi möter författare och verk och hittar och plockar små bitar från olika texter som vi utvecklar vår egen stil.

Musik är också centralt för mig. Själv tror jag att jag använder musik mycket som en förstärkare. När jag skriver vill jag lyssna på känslosam, intensiv, kraftig (och högljudd) musik för att verkligen få igång pulsen och känslorna. Stämningen i sig blir en inspirationskälla.

Vad betyder nomineringen till Lilla Augustpriset för dig?
Jag är som person oerhört pratig (och ”skrivig” för den delen), så det är inte mycket som får mig att tystna, men just den frågan och tanken är en av de sakerna som verkligen gör mig mållös. Det betyder enormt mycket, både för mig som skribent och som person. Det är motivation, det är en bekräftelse och det är uppmanande. Känslan av att skriva och att bli läst är helt fantastisk. Jag är ofattbart rörd och stolt. Det är den där nörden i mig som firar. Jag har alltid sagt att jag brinner som person, och att jag alltid vill fortsätta brinna. Jag vill vara dramatisk och passionerad, jag vill brinna ologiskt mycket och vara så där överdrivet nördig för det jag älskar. Och skrivandet är inte bara ett uttryck där det syns utan också ett utlopp för det.

Skrivandet har alltid varit en del av mig, det var att skriva som jag gjorde när jag inte hade någon annanstans att vara, det var genom skrivandet jag hittade, och än idag hittar, kärlek och gemenskap. Att skriva är att brinna för mig, och nomineringen är ännu mer ved på elden. Det är en bekräftelse att ”Jo, du kan det här, fortsätt.”

Det är en av de sakerna jag velat hinta till mig själv för några år sedan;

Det löser sig. Var nördig. Var passionerad. Var brinnande.

Skriv.

 

Boktips:

Den lilla prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, oerhört finstämd novell som får plats med så mycket hjärta på så få sidor.

Vrakgods av Erich Maria Remarque, som berättar om de människor som av flykten blev statslösa under andra världskriget, vrakgods i världen utan någon fast punkt. Innehåller även, i en punkt där den rysliga realismen tillfälligt lämnas, den vackraste beskrivningen av himmelriket jag läst.

Ensam i Berlin av Hans Fallada, baserad på verkliga händelser om några få individers skrivna kamp mot ondska.

Harry Potter-serien av J. K Rowling, för att de böckerna har förändrat en generation av ungdomar genom att skapa en värld och stämning som så många fått drömma sig till och så leva i.

Vredens druvor, och Möss och människor av John Steinbeck, för att han har en fantastisk förmåga att skapa känsla och förståelse för de underbara karaktärerna. De livsöden läsaren får följa känns påtagliga och verkliga och lyckas på ett briljant sätt inte bara representera sig själva utan också hela deras samhälle.

Snabba cash av Jens Lapidus, för dialogen och karaktärsgestaltningen som är så lätt att känna igen med en rytm och känsla som gör boken (och även hans andra) till bladvändare..

And then there were none av Agatha Christie, för hur hon kan skapa stämning och mysterium som gjort henne till deckardrottningarnas deckardrottning. Just And then there were none är troligen hennes bästa och den bok vars slut jag lovat mig själv att aldrig någonsin avslöja för någon som undrar, för uppbyggnaden, eskaleringen och avslöjandet som gestaltas i den boken är bland det bästa deckargenren någonsin fått uppleva.

To kill a mockingbird/Dödssynden av Harper Lee som bär med så mycket innebörd vilket gör den till en av de mest gripande böcker jag läst.

I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund som både har det vackraste språket jag läst och som är boken jag gråtit allra mest till och över.

Sågverksungen (och övriga böcker i samma serie) av Vibeke Olsson, för sättet hon verklighetstroget och oerhört berörande förmedlar sina karaktärers känslor i en serie som blir en epos över ett liv och samhälle i utveckling.

1984 av George Orwell, för det finns ingen annan bok som den och för att han är de skrämmande, brutalt realistiska dystopiernas fader. En sådan bok man bara ska läsa för hur fullkomligt jätteobekväm och jobbig den är.

Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl, för att hans böcker kan och bör läsas i alla åldrar och hans fantasi och kärlek till skrivandet lyser igenom varje bok och varje rad. Kalle och chokladfabriken är dessutom den bok jag läst om flest gånger, och som jag lär läsa många gånger till.

Liftarens guide till galaxen-serien av Douglas Adams, för att det är de roligaste, galnaste och absolut oförståeliga böcker som jag någonsin läst och för att de hyllar och älskar allt som är ologiskt, paradoxalt och nördigt.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply