Event

Fiats two minutes of fame

Ja jäklar, jag GJORDERE! Ställde mig på scenen, trots en miljard nerver i omlopp och lyckades prata utan att svimma eller knuffa omkull en programledare. Att jag innan jag gjorde detta även hade lyckats sova på natten, jobba under dagen och fått i mig en lunch är för mig ett mirakel, men jag fixade det med.

Nu känns allt som en dröm, men jag sammanfattar lite snabbt ändå! Mest om min upplevelse. Nomineringar, böcker och författar kommer vi att prata om mer i podden.

Hur som helst. Fem minuter över tre var jag på plats, vilket var tjugofem minuter innan utsatt tid men jag är ju tidspessimist (eller framför allt kanske kollektivtrafikspessimist) i grunden. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag var skitnervös, men märkte snabbt på kroppshållningar att det inte var unikt för mig. Det kändes faktiskt oerhört sympatiskt att även etablerade författare kunde bjuda på lite scennerver. Det, stunden i sminket, insikten om att det var ett ståmingel och inte en biosittning för publiken samt ett halv glas bubbel lugnade mig betydligt. Ja och även att alla som jobbade med produktionen hade sådan koll. Kände mig som ett vilset får som de vallade rätt.

Eftersom att vissa verkade nervösa, andra var upptagna i samtal och jag var rätt fokuserad på vad som låg framför mig blev det inte direkt något småsnackande bakom scenen. Hade hoppats på lite filminspelning till vår youtube, men det kändes helt enkelt inte som läge. Så jag ägnade mig åt att planera smarta saker att säga, samt ta selfies iförd scensmink och dricka vatten. Efter en stunds häng i green room blev jag utsläppt till Katta, vilket var tur, för jag höll på att bli nervös igen. Åh, jag har aldrig sett en så trygg uppenbarelse som Katta när hon kom upp för trappan. Andades normalt i ungefär tre sekunder, sedan fick jag veta att de hade fyrahundra anmälda till eventet. Hjälp!

Efter en stunds prat med Katta och fantastiska Johanna, som också var på plats, stressade jag in bakom scenen för att invänta min entré fyrtio minuter senare. Hade velat ha minst fem repetitioner, ett terapisamtal med Tara Moshizi och två flaskor bubbel innan det, men fick klara mig utan. När det var en kvart kvar blev jag mickad och lite nervös, men så kom Erik Titusson fram och presenterade sig och var så jäkla trygg i sin blick att det kändes bättre. Erik är förlagschef för lilla Piratförlaget, tillika ordförande i Lilla August-juryn och den person som skulle vara med på scen samtidigt som jag. Trodde jag.

Två minuter före min stund i rampljuset halsade jag snabbt ett glas ramlösa för att motverka muntorrhet. Fick därmed i mig en ansenlig mängd kolsyra och började visualisera hur jag istället för att säga hej, skulle råka rapa publiken upp i deras chockade ansikten. Sedan hann jag inte tänka så mycket mer innan jag lotsades ut på scen och väl där insåg jag att Erik skulle komma en stund efter mig och att jag skulle stå upp och inte sitta och jag skulle vara ensam, fast med Tara, men ändå! Hjälp! Fick svimpanik och glömde ungefär allt jag hade planerat att säga, men det gick ju faktiskt himla bra ändå känns det som. Jag rapade ingen upp i huvudet, jag glömde inte bort mitt språk, jag välte som sagt ingen programledare och publiken var tacksamt suddig bakom spotlightsen. När Tara hade ställt sista frågan var jag till och med mer peppad än nervös och kände att NU, nu kan vi börja på riktigt! Men alltså. Eventet handlade ju inte om mig. Så vi lämnade plats för Erik, som berättade om vilka som var nominerade till Lilla August. Sedan gick jag av scenen och när allt var slut gick jag och Katta och ställde oss i världens längsta och långsammaste kö på Vapiano.

Sedan rycktes jag tillbaka till vardagen med ett sms från Alex ”Köper du blöjor och mjölk?” Mitt liv som stjärna var slut och nu finns bara minnet kvar. Och sändningen, som ni kommer till om ni klickar på bilden. Efter en timma och tretton minuter kommer jag! Har inte vågat titta själv än, men det gör jag väl så småningom.

Jo, och så ska ni så klart gå in och läsa de nominerade bidragen till Lilla Augustpriset. Det gör ni här! På samma ställe röstar ni på er favorit.

august

Tara och jag. Klicka på bilden för att komma till hela sändningen.

Liked it? Take a second to support Sofia on Patreon!

4 Comments

  • Reply
    Katarina
    oktober 26, 2016 at 08:50

    Det såg ut som du aldrig gjort annat! Cool som få… 🙂

    • Reply
      Sofia
      oktober 26, 2016 at 11:36

      Tack snälla du! Känner mig fortfarande helt fladdrig av lycka över att jag vågade 😀

  • Reply
    Lina
    oktober 26, 2016 at 13:08

    Heja dig som vågade! Måste kännas så himla bra såhär i efterhand 🙂

    • Reply
      Sofia
      oktober 27, 2016 at 16:33

      Tack snälla 🙂 Det känns så himla bra!

    Leave a Reply