Recensioner

Fader vår av Inger Edelfeldt

13066981_O_1I nästa avsnitt kommer jag inte att prata om Fader vår. Jag försökte, men vi hade teknisk otur vilket i sin tur ledde till att jag blev förvirrad och inte alls gav boken den recension den förtjänar. Så här kommer istället lite av det jag ville säga om den:

Fader vår är Inger Edelfeldts senaste roman. Berättarjaget är Anna. Hon är fyrtio plus, cynisk och alldeles underbar. Jag faller pladask för henne – kanske för att jag ser mig själv i hennes lite sökande men ändå misstänksamma inställning till livet?

Anna har aldrig känt sig som en del av sin egen familj (det har dock jag alltid gjort med min – undantaget puberteten). En ”ständig vittring av falskhet” gjorde henne till ett temperamentsfullt litet barn, som i sitt sökande efter ”sanningen” växer upp och utbildar sig till journalist. Falskheten Anna vittrat visar sig vara en familjehemlighet, som hennes moder förmedlar helt osentimentalt efter faderns död. Annas far är inte hennes biologiska far. Modern vet vem den biologiska fadern är, men har inga planer på att själv söka upp honom utan hänvisar Anna till telefonkatalogen ifall hon är intresserad. ”Du brukar ju vara nyfiken”

Det tar sin tid, men efter ett tag åker Anna till gården Hagbraket utanför Örebro, för att ta reda på vem han är – mannen som troligen är hennes biologiska far (helt säker kan hon ju faktiskt inte vara). Genom samtal med hans grannar växer bilden av en mycket osympatisk man fram, en bild som sedan bekräftas när Anna möter honom. Hon flyr.

Flera år senare råkar Anna ut för en slump (eller ödet?) som gör att hon får upp ögonen för Hagbraket igen. Något förklädd beger hon sig tillbaka. På gården finns numera healern Muni Ra som botar sina besökare med kärleksenergi, ett litet läger med sökande människor i olika format och Vendela. En person, som mest troligt har hittat ett bra sätt att lura till sig pengar, tänker Anna. Cynisk halvvägs in i märgen men ändå öppen för att hitta svar, blir hon förvånad men inte övertygad av vad hon upplever vid besöket. Hon försöker fly och distansera sig från gården igen, men dras hela tiden tillbaka.

Boken är på alla sätt fantastisk. Den är fyndig, lätt att ta till sig och har ett driv som gör att jag hela tiden ”ska bara” när jag läser den. ”Vi måste gå nu Sofia” ”Jag ska bara läsa ut den här sidan!” ”Du sade ju att du skulle laga mat Sofia” ”Jag ska bara läsa ett kapitel till!” ”Sofia, vi har inte fått kontakt med dig på hela dagen” ”JAG SKA BARA LÄSA UT BOKEN LÄMNA MIG I FRED FÖR FAN”.

Boken ställer stora frågor, men gör inte anspråk på de stora svaren (om de nu finns, hör jag boken väsa till mig när jag skriver det här). Att jag är ateist och lagd mer åt det skeptiska hållet kanske bidrog till att jag var lite rädd i början, men trots min inställning tyckte jag mycket om boken. Dels för att den påminner om att även om du själv blir salig på din egen tro (eller icke-tro) så får andra hjälp av att bli saliga på något annat. Dels för att frågan om vem, eller vad, som är en far går som en röd tråd genom berättelsen. Men framförallt tycker jag om boken på grund av Anna. Hennes lite ironiska personlighet ger en fin distans till något som hade blivit svulstigt i fel händer.

Rekommenderar jag boken? Jajamensan! Det är en finurlig och välskriven bok. Om du sedan tar med dig frågorna eller låter dem stanna i romanen, väljer du själv.

 

Liked it? Take a second to support Sofia on Patreon!

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply